Ett litet brev till mina foraldrar
Jag vill bara saga en sak.
Jag har 2 helt underbara foraldrar.
Jag kallar dom for mamma och pappa.
Alla sager att jag ar min mamma upp i dagen och det kan jag halla med om.
Min pappa och jag ar nog valdigt olika men i slutet av dagen ocksa i princip densamma.
Pappi har alltid varit lite mer proper och dar skiljer sig han fran mig och mamma, vi ar ganska, vulgara och oaktsamma med vad vi sager. haha!
Men vad jag vill komma till ar, att trots olikheter, sa ar dessa tva, de smartaste, mest stottande och coolaste foraldrarna nagonsin.
Jag kan prata med dom om allt mellan himmel och jord.
Jag vander mig alltid till mina foraldrar for att fa deras godkannande och rad och ar alltid hundra procent oppen med allt som jag gor och vad som hander i mitt liv.
I min morka period var det dom som som lyfte upp mig igen.
Aldrig har jag hort sa kloka ord. fran badas sida. De ar sa fruktansvart starka. Battre an vilken psykolog som helst.
Och dom har alltid stottat oss barn i vad vi an har velat gora.
Jag sager till pappa, Pappa jag ska bli en stjarna, jag ska aka till USA och sla igenom som nagot.
Han svarar, Ja, det fixar du!
Jag kan saga till mamma, Jag vill bli en strippa. (forsok finna ironin lite i detta)
Ja bli det du! Om det ar det du vill.
Jag alskar er sa himla mycket, jag alskar er for att ni later mig vara precis den jag vill vara, och aven om ni i omgangar kanner ilska och en gnutta hat kanske, sa vander det sig alltid i slutet av dagen till en stor karleksfull kram.
Innan jag akte, sa krop jag upp i pappas kna och borjade grata.
Sen hoppade jag over till mamma och gjorde samma sak.
Aven fast man ar stor, sa kan man kanna sig valdigt liten ibland.
Jag alskar pappas kramar, det ar bland det basta jag vet, och fy vad jag saknar dom har nere.
Och du mamma, min alskade mamma. Jag har kallat dig for Superwoman har nere.
Du ar den grymmaste manniskan jag vet.
Gud vad jag skulle sakna allt det har nar jag akte, och tro mig det gor jag.
Jag saknar att ha nara till mina foraldrar, men vad jag lart mig har ar att dom har gjort mig sa stark i mig sjalv.
Och det har fatt mig att hitills klara denna resan galant.
De har gett mig ett sadant sjalvfortroende och inre styrka.
De ar som gud for mig.
Mamma, pappa. Jag saknar er sa det gor ont ibland.
Men jag kanner er hela tiden, och lyssnar nu nar jag ar ute i varlden pa det ni har lart mig.
Ni gor mig hel.
Jag ar sa tacksam.
Och det forstar jag annu battre nu.
Tack for samtalet idag.
Jag alskar er!
Jag har 2 helt underbara foraldrar.
Jag kallar dom for mamma och pappa.
Alla sager att jag ar min mamma upp i dagen och det kan jag halla med om.
Min pappa och jag ar nog valdigt olika men i slutet av dagen ocksa i princip densamma.
Pappi har alltid varit lite mer proper och dar skiljer sig han fran mig och mamma, vi ar ganska, vulgara och oaktsamma med vad vi sager. haha!
Men vad jag vill komma till ar, att trots olikheter, sa ar dessa tva, de smartaste, mest stottande och coolaste foraldrarna nagonsin.
Jag kan prata med dom om allt mellan himmel och jord.
Jag vander mig alltid till mina foraldrar for att fa deras godkannande och rad och ar alltid hundra procent oppen med allt som jag gor och vad som hander i mitt liv.
I min morka period var det dom som som lyfte upp mig igen.
Aldrig har jag hort sa kloka ord. fran badas sida. De ar sa fruktansvart starka. Battre an vilken psykolog som helst.
Och dom har alltid stottat oss barn i vad vi an har velat gora.
Jag sager till pappa, Pappa jag ska bli en stjarna, jag ska aka till USA och sla igenom som nagot.
Han svarar, Ja, det fixar du!
Jag kan saga till mamma, Jag vill bli en strippa. (forsok finna ironin lite i detta)
Ja bli det du! Om det ar det du vill.
Jag alskar er sa himla mycket, jag alskar er for att ni later mig vara precis den jag vill vara, och aven om ni i omgangar kanner ilska och en gnutta hat kanske, sa vander det sig alltid i slutet av dagen till en stor karleksfull kram.
Innan jag akte, sa krop jag upp i pappas kna och borjade grata.
Sen hoppade jag over till mamma och gjorde samma sak.
Aven fast man ar stor, sa kan man kanna sig valdigt liten ibland.
Jag alskar pappas kramar, det ar bland det basta jag vet, och fy vad jag saknar dom har nere.
Och du mamma, min alskade mamma. Jag har kallat dig for Superwoman har nere.
Du ar den grymmaste manniskan jag vet.
Gud vad jag skulle sakna allt det har nar jag akte, och tro mig det gor jag.
Jag saknar att ha nara till mina foraldrar, men vad jag lart mig har ar att dom har gjort mig sa stark i mig sjalv.
Och det har fatt mig att hitills klara denna resan galant.
De har gett mig ett sadant sjalvfortroende och inre styrka.
De ar som gud for mig.
Mamma, pappa. Jag saknar er sa det gor ont ibland.
Men jag kanner er hela tiden, och lyssnar nu nar jag ar ute i varlden pa det ni har lart mig.
Ni gor mig hel.
Jag ar sa tacksam.
Och det forstar jag annu battre nu.
Tack for samtalet idag.
Jag alskar er!
Kommentarer
Trackback
