Man måste dö några gånger, innan man kan leva

Jag har kännt mig nere de senaste dygnen, för jag har börjat fundera igen.
Jag sitter och tänker på varför och hur saker blev som de blev.
Jag tänker på hur sjuk jag var förra året, tittar på bilder med mig minus 15 kg.
Jag ser hur jag ler på vissa bilder, men jag kan minnas smärtan bakom leendet.
Jag ser en bild från en kväll då jag är snygg, jag skrattar och ler, umgås med rätt folk. men innerst inne är värken så grov att jag knappt orkar stå.
Smärtan som jag bar på som doldes i hoppet på en besvarad men förlorad kärlek,
En stress att hinna med och ikapp livet.
En stress att vara alla till lags.
att känna sig ensam.

Jag kommer ihåg hur allt började.
Jag minns det som igår.
Jag slutade äta under en veckas tid. Jag levde enbart på flera liter vatten.
Jobbade, drack, sov.

Efter en vecka kunde jag äta igen, men varje svald tugga var som att svälja en stor skål av ångest.
Man kan säga att allt jag åt smakade ångest.
Jag kunde äta väldigt mycket, det var inte det.
Men maten påminnde mig alltid om sorgen.
Jag kunde tex ha köpt en härlig kebab pizza med mild sås utan fefferoni, men så fort jag såg ner på den och var redo för första tuggan så var det något omedvetet som viskade i mitt huvud "smärta" och påminnde mig om varför jag egentligen skulle vara olycklig.

Jag kommer aldrig kunna glömma den där söndagen, en dag innan jag skulle resa bort till asien.
Jag låg hysterisk, ihopkrupen i fosterställning i ett nedsläckt rum och knippade efter luft mellan ångestattacker och gråt.

Min familj har nog aldrig varit så rädd för mig.
Jag ber om ursäkt över att dom fick se mig så, hade jag inte åkt till asien vet jag inte vart i livet jag hade stått nu, jag hade nog inte varit så frisk i varje fall.

Idag mår jag bra och har tillbaka mina 15 kg
Men jag kämpar fortfarande mot strävan efter lyckan över att uppnå något.
Kommer jag äntligen bli lycklig i USA? Eller kommer jag börja söka mig till något nytt igen.
Vi får se hur länge jag jagar någonting.

Just nu är det pirrigt och intressant.

det finns för mycket människor att inspireras av där ute i världen för att sitta hemma.

Vad ska det bli av mig?
det får tiden utvisa.




"nej åt det gammla ska vi binda vackra kransar, och tavårt liv och mina katter som de är, och trots att kärleks brist och trasighet och fransar, dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0